Jag blir så trött.

Ni vet den där känslan av att vara helt ensam? Man inser plötsligt att det inte finns någon som man kan lita på till 100%. Man kan inte säga något till någon utan att det går vidare till någon annan. Även om den man säger det till säger att den inte kommer säga det till någon. Men det finns ju dom där som bara måste få prata av sig. Och antingen har man tur och personen säger det till någon som inte har med det och göra. Eller så har man otur och personen säger det till någon som har med det och göra. Och helt plötsligt vet hela världen det.

Och det är ju just det, när vet man att "nu är det otur"? Och ska man hela tiden behöva tänka ett steg före innan man säger något?

Folk kommer alltid att prata. Och det kommer alltid finnas dom som tycker att "nä men vadå? han är min pojkvän. vi säger allt till varandra. han säger inget". Och nej, han kanske inte säger något. Och man kanske säger det till någon som inte alls har med det att göra. Men det är ju egentligen inte det som är grejen. Grejen är den att man sagt något till någon i förtroende till den personen och ändå så har hon/han gått och sagt det till någon annan.

Jag tycker att om man vet att man går och säger saker till andra så kan man säga redan innan personen berättar att "detta kan komma fram, bara så att du vet". Då har man i alla fall ett val.

Man ska inte behöva tänka efter innan man säger något. Man ska kunna säga vad som helst. Är det inte det vänner är till för?